De följde efter upp på däck. All rök och alla hus hade försvunnit, och fartyget befanns sig ute på ett stort havsområde mycket friskt och klart men ändå blekt i det tidiga morgonljuset. De hade lämnat London som satt på dess lermark. En mycket tunn skugga avsmalnade vid horisonten, knappt tillräckligt tjock för att klara vikten av Paris, som ändå vilade uppå den. De var obundna av vägar, obundna av mänskligheten. Och samma upprymdhet över friheten rann genom dem alla.

Skeppet var på väg stadigt genom små vågor som slog mot borden och sedan sprakade som brusande vatten och lämnade en liten gräns av bubblor och skum på båda sidor. Den färglösa oktoberhimlen ovanför grumlades svagt som om den var ett spår av brinnande trä, och luften var underbart salt och livfull. Det var faktiskt för kallt för att stå stilla. Mrs Ambrose lade armen om sin man, och när de rörde sig kunde det på håll ses i lutningen på hennes kind upp mot honom att hon hade något privat att säga honom.